SWIX SKI CLASSICS - EN INBLICK

Vad händer bakom kulisserna för åkarna i Ski Classics? Undertecknad fick möjligheten att följa med Team 7-Mila under tio dagar för att få en inblick i långloppsåkarnas vardag under långloppscupen, Swix Ski Classics

Swix Ski Classics – en inblick

Frågan kom från ingenstans; ”- Vill du följa med Team 7-Mila till Marcialonga och König Ludwig Lauf, som vätskelangare?”. Det var Klas Nilsson, Skellefteå XC som ställde frågan. Klas åker för ett team under Swix Ski Classics. De bästa gör det, eftersom längskidklubbarna i Sverige satsar traditionellt och det är för dyrt att satsa privat om man vill nå toppen.

Framför mig såg jag sol, träning och vacker natur. Ja, jag måste ju förvisso langa lite vätska en dag men hur svårt kan det vara? Stå på ett ställe och ge åkarna en mugg vatten när dom passerar? Kanske lägga till ett ”-Heja!”. Det borde jag fixa. Självklart kunde jag inte låta denna möjlighet gå mig förbi.

Organisation
Där större teamen har budget och ledare som innebär färdigbokade resor med boenden på kanonlägen nära loppets start, tvingas de mindre teamen arrangera allt själva, samtidigt som de brottas med hård svångrem på ekonomi. Detta medför att de mindre teamen ofta tvingas vänta ut de billigaste resorna, de billigaste boendena och samordning med andra mindre team för att klara av uppgiften. Allt samtidigt som de egentligen skulle vilja och behöva lägga tid på skidåkning istället.

Blev snabbt varse om problemen detta kan innebära. Kvällen innan avresa hade jag fått meddelandet om att jag kunde åka med ett annat lags ledare från München, bara för att morgonen för avresa informeras om att den bilen var inställd. Teamet behövde spara pengar. Nu var det lyckligtvis ganska många svenskar som kommit på tanken att åka Marcialonga så resan från München löste sig bra ändå.

Team 7-Mila hade hyrt två bilar för att frakta fyra åkare, tre vätskelangare och ett trettiotal skidor, samt övrigt bagage. Något större ekonomiskt utrymme fanns inte. Det visade sig gå alldeles utmärkt, även om det var lätt att emellanåt snegla mot Team Coops minibussar av större storlek. Team Coop är ett av de största teamen i cupen, med en till synes enorm budget och en armé av ledare, medhjälpare och fordon.

Marcialonga
Under Marcialonga bodde vi i en hyrd lägenhet där spåret gick bokstavligen runt knuten. Maten lagades företrädesvis hemma; herregud vad elitåkare äter! Åkarna hade lite olika upplägg dagarna inför loppet. Några av åkarna valde att köra ganska hårt, medan övriga släppte på träningen tidigare och väntade in formtoppen. Ju närmare loppet kom, desto mer fokus blev det på väderprognos och vilken slip på skidorna som skulle vara den bästa.

Dagen innan loppet testade åkarna ett antal skidor, under ett antal timmar för att reda ut vilket spår som var snabbast och vilken slip som fungerade bäst till underlaget för respektive skidmärke. Det skulle bli ett snabbt lopp så det var viktigt att hitta det bästa glidet. Samtidigt blev jag själv varse om att min uppgift inte alls liknade den som jag frammanat för mitt inre när jag erbjöds denna möjlighet. Kvällen innan loppet var vi ledare på möte med loppets arrangörer, bara för att upptäcka att tre åkare inte hade någon fixerad startposition. Det visade sig att för en av åkarna hade den lokala skidklubben missat betala in FIS-avgiften. Många telefonsamtal och diskussioner följde innan det stod klart att åkarna var tvingade att åka till loppet två timmar innan start för att kunna ordna hyfsade startpositioner. Förra året hade ryssarna nämligen klättrat över taggtrådsstängslet för att lägga ut skidorna före tillåten tid.

Till Marcialonga var vi tre vätskelangare från teamet, eftersom vi samarbetade med ett annat team blev vi sex stycken med tre bilar. Ett schema började framarbetas. Två bilar skulle med upp till starten för att leverera åkare och skidor. Den tredje, min bil, skulle vänta på åkarna vid första vätskestationen. Vi hade tre vätskestationer var, och skulle leverera vätska till åtta åkare. Vätskan kokades kvällen innan och hälldes upp i ett stort antal termosar för att vätskan skulle vara lagom tempererad när åkarna behövde dricka. Varje bil fick ett antal, samt ett antal små flaskor. Vi hällde upp vätskan och stod på var sin sida av spåret. Vi hämtade sedan in flaskorna, körde så snabbt vi kunde till nästa station och upprepade. Det hela försvårades något av att vi inte var de enda bilarna på vägarna denna dag. Det var smala vägar och många andra ledarbilar som slogs om utrymme och bra parkeringsmöjligheter. Snabbt insåg vi att enda chansen att hinna var att jag hängde från baksätet över i bagageutrymmet och hällde upp vätskan, samtidigt som min kollega rattade bilen. Inte helt enkelt.

Trots att åkarna kom i väldigt hög fart, trots att några inte hann leverera vätska på samtliga stationer och trots att åkarna tvingats fokusera på mycket annat utom skidåkning blev loppet en framgång. Även om en skidåkare aldrig är nöjd. Klas Nilsson lyckades bäst. Han var med i tätklungan och låg sjua med tio kilometer kvar. I sista backen orkade han inte riktigt och slutade 23:a. En åkare hade haft problem med sjukdom efter förra loppet och var inte helt återställd och en annan tappade staven och tvingades vända om för att hämta. Alla åkare slutade topp 80, i ett lopp med drygt 6 000 startande.

König Ludwig Lauf
Dagen efter Marcialonga åkte delar av teamet mot Obertilliach i Österrike för att träna, medan undertecknad och Klas Nilsson stannade kvar i Val di Fiemme ytterligare en dag och åkte upp till Lavaze på hög höjd för lite lätt åkning.
I Obertilliach fördelade gruppen på två lägenheter. Vistelsen handlade mycket om att återhämta sig inför nästa veckas lopp, König Ludwig Lauf, i Oberammergau. Återhämtning innebär uppenbarligen olika för olika människor. Medan återhämtning för mig innebär horisontalläge i soffan, innebär samma sak två timmars daglig skidåkning för elitåkarna. Om än lätt sådan.

Inte heller här kunde teamet slappna av. De övriga vätskelangarna hade åkt hem och ett tänkt samarbete blev inte av, då det andra teamet plötsligt drog sig ur överenskommelsen. Ett antal telefonsamtal och diskussioner senare stod det klart att teamet, fyra åkare, bara hade en vätskelangare, mig.

Inför loppet bodde teamet i en liten by, ca tretton kilometer från Oberammergau, och ytterligare sju kilometer från startområdet. Inte optimalt, men här hade vi åtminstone wifi. Extra skönt efter en vecka med dubbad tyska på tv:n och en internetuppkoppling som fungerade, ja… begränsat. Väderprognoserna inför loppet var dystra. Det skulle komma snö. Teamet åkte ut och rekognoserade banan och planerade för mina vätskestationer. Fem stycken skulle jag hinna med, kanske. De hade bestämt sig för att åka med vätskebälten, för att garanterat ha vätska under loppet.

Skidorna testades i vanlig ordning ca två timmar dagen innan start, och samma kväll var jag på lagledarmöte som denna gång gick smidigt. Det visade sig att samtliga åkare hade sina startplatser klara, och därmed kunde sova lite längre på morgonen. Det största problemet var att Klas enligt startlistan kom från Tyskland, men det var snabbt åtgärdat.

Efter febrilt uppdaterande var förhoppningarna goda att det skulle bli uppehåll. Snön skulle troligen komma efter loppet. Med ett antal skidor testade stod det klart vilka som var snabbast. Ändå vallar åkarna upp några par till, bara för att vara på säkra sidan. Utifall något hänt med snön på morgonen för start.

Själv kände jag mig precis som åkarna. Tankarna på att stå och sola vid ett spår och pytsa ut några muggar vatten var som bortflugna. Även jag gick in i tävlingsfokus. Jag åkte dagen innan loppet och kollade mina stationer. Var det skulle vara bäst att parkera för att inte bli inparkerad och snabbt komma därifrån. Jag räknade ut hur lång tid det skulle ta för åkarna att ta sig till de olika stationerna, för att sedan veta hur lång tid jag hade på mig innan jag måste åka vidare. Jag memoriserade alternativa ageranden om åkarna ville ha mer, mindre, öppen eller stängd flaska. Allt sånt som alla team gör men som nu kändes extra viktigt eftersom allt vilade på mig.

På morgonen för start skjutsade jag åkarna till startområdet för ett sista test. Inga ändrade förutsättningar, åkarna kände sig trygga. Det var uppehåll och såg dessutom ut att klarna upp. Jag åkte till min första station och hade gott om tid. Jag förberedde vätskan för nästa stationer och satte värmen på max i bilen för att den skulle hålla sig varm. Hittade en perfekt parkering. Allt gick som smort, till åkarna kom. Lagom till den första vätskekontrollen kom snön som försvårade för åkarna. Trots detta låg Klas och ytterligare en teamåkare med i täten, de övriga arbetade sig uppåt i fältet efter en tyngre start. Trafiken längs vägarna blev trängre och trängre ju längre in på loppet tiden gick. Efter den näst sista stod trafiken still. För länge. Trots senare körning som fått de flesta körskollärare att se rött hann jag inte hämta igen. Jag fick lov att reparera så gott jag kunde. Åkarna slet tungt på banan och behövde vätskan. Trafiken orsakade ett missat vätsketillfälle, men på övriga stationer fick åkarna vätska. Trots missen lyckades åkarna återigen prestera toppresultat. Klas var återigen med i toppklungan men hade fått slita för hårt och tappade den kontakten med ca 3 km kvar av loppet. Loppet slutade med en 25:e plats för honom. Övriga åkare i teamet slutade topp 60, av 1 400 startande.

Efter loppet hanns det inte med att fira. Flyget skulle gå under kvällen. Hela teamet skyndade sig hem för att packa och åka mot München. Väl framme på flygplatsen skulle bilarna tankas, lämnas igen och städas ur innan teamet kunde njuta av snabbmatsmiddag och hemfärd. Nåja, till Stockholm i alla fall. De billigaste resorna tillät inte färd vidare till norrland samma dag. En långloppsåkares vardag. Dessutom hade åkarna varit borta en vecka längre än mig, La Diagonela gick av stapeln en vecka tidigare. Åkarna har familjer hemma och arbeten som väntar. Arbeten som till stor del finansierar satsningen mot världseliten. En ojämn kamp om man ser till Team Coops förutsättningar. Därför blir deras prestationer än mer beundransvärda.